Swedish Dictionary Entries for "små" and "småkusin"

Search across three dictionaries simultaneously. All results: 1 hit in SAOL, 1 hit in SAOB.

SAOL

Published: 2026

små|kus·in substantiv ~en ~er

⟨finl.⟩ syssling

VISA MER +

SO

No hits for småkusin. Did you mean småkusiner?

SAOB

Published: 1979

SMÅ små4, adj.; sg. best. o. pl. små (Mark. 9: 42 (NT 1526; pl.) osv.), äv. (numera bl. tillf.) småa (Björner YfvGöt. 136, 138 (1738; pl.), Posse Begynn. 249 (1940: detta småa; i bet. 2)); komp. smärre smær3e2, superl. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) smärst smær4st (G1R 4: 364 (1527), Östergren (1942)); n. o. adv. SMÅTT smot4.

Ordformer

(sma- i ssgr 1522—c. 1575. smaa- i ssgr 1523—1525. smo 1545—1798. små (småå) 1526 osv. — n. sg. o. adv.: smath 1525—1542. smatt 1642. smoth 1557. smott 1691. småt 1555—1799. smått 1541 osv. — komp.: smedre 1800. smägre 1720. smäre (sme-) 1673—c. 1750. smärre (sme-) 1543 osv. — superl.: smärst (sme-) 1527—1942. smäst 1545—1749)

Etymologi

[fsv. smar (n. smat, smaat, smoth, pl. sma(a); gradf. smærre, smäster, smärster), sv. dial. små; jfr fd. sma (d. små), fvn. smár (nor. dial. små); jfr äv. fht. smāhi (mht. smæhe), mlt. smā; möjl. rotbesläktat med lat. mica, litet stycke, gr. μικρός, σμικρός (se MIKRO-). — Jfr SMÅ, v., SMÅEN, SMÅHET, sbst.2, SMÅLIGEN, SMÅMONOM, SMÅNINGOM, SMÅTTERI, SMÅTTIG, SMÅTTING, SMÅTTOR, SMÄDA, v., SMÄKTA, SMÄLAS, SMÄLIG, SMÄLING]

Anmärkning

Ordet användes numera (utom i fackspr. i bet. 2 o. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, i sht i bet. 4 d) nästan bl. i pl., i n. sg. obest., ss. bestämning till substantiviskt huvudord vars innebörd är l. (i viss mån) kan uppfattas ss. kollektiv l. plural, o. ss. adv., i komp. samt ss. förled i ssgr. I övrigt ersättes det av LITEN (resp. LILLA, adj.2, o. MINST).

Betydelser

1)

(i fråga om bruklighet se anm. ovan) i fråga om ngts utsträckning i rummet: som har jämförelsevis ringa längd l. höjd l. ytvidd l. som upptar jämförelsevis liten rymd; äv. substantiverat; jfr LITEN 1. Schroderus Dict. 168 (c. 1635). — jfr PYTTE-SMÅ. — särsk.

a)

om person l. djur, motsv. LITEN 1 a; äv. i uttr. små och stora (jfr β, 5 a). Sap påå Småå foglar. KryddRSthm 1555—56, s. 83; möjl. ssg. Bullernæsius Lögn. f 1 b (1619). RP 3: 182 (1633: dhe .. smärste hästarna). (Hustrun) matar, tuktar och handterar .. (mannen) som en af de smärsta Papegojor. Dalin Arg. 2: 403 (1734, 1754). Der inne (på en loge) stodo två små lustige fyrar (dvs. tomtar). Rydberg Vigg 9 (1875). SvUppslB 25: 957 (1935; i pl., om spordjur). — särsk.

α)

i ordspr.; äv. i anv. motsv. β. Små barn små sorger, stora barn stora sorgher. LPetri Mandr. D 2 b (1562). Små Karar bära och lång Spiwt. Grubb 737 (1665).

β)

om barn l. ungar (jfr LITEN 1 a γ); ofta motsatt stor, särsk. i uttr. små och stora (jfr huvudmom., 5 a), barn o. vuxna, i sht förr äv. allmännare: unga o. gamla (jfr LITEN 1 a γ α'); jfr α. Hoo ther förarghar en vthaff the små som tro på mich, bätre wåre honom, ath widh hans hals hengdes en qwärnasteen. Mark. 9: 42 (NT 1526; Bib. 1917: en av dessa små). Mennenar som för dörenne woro aff hwset, slogho .. (änglarna) medh blindheet bådhe små och stora, så at the icke kunde finna dörena. 1 Mos. 19: 11 (1541; äv. i Bib. 1917). Smale passementher på the små Frökenes tröior. KlädkamRSthm 1554 D, s. 8 b. Iag beer min k(iäre) F(arkiär) tiänstligen han wille flitigt hälsza bror toor och Sijster märta med deras små. Ekeblad Bref 1: 366 (1654; rättat efter hskr.). En höna med sina små. Weste FörslSAOB (c. 1815). Jag drack ur din (dvs. en varginnas) spen, när jag var små. Bohman Längt. 17 (1928). (Sv.) stora och små .. (eng.) children and adults. Harlock (1944). Du (dvs. R. Jändel) ska vara glad åt att generalernas och grosshandlarnas små söner och döttrar läser dina dikter, sa jag. Lo-Johansson Förf. 103 (1957). särsk. (numera bl. ngt vard.) i n. sg. obest., substantiverat: (små)barn l. ungar (l. unge); jfr 2. Få l. vänta smått. Hedenstierna StutaP 219 (1899). Jaså, det är några flickor, som varit framme nu igen och skaffat sig smått. Browallius SyndSkruke 106 (1937). På Skansen är det ju några år sedan det över huvud taget kom smått i björnberget. SvD(A) 1939, nr 54, s. 3. Anm. till 1 a β slutet. Stundom användes smått äv. ss. sbst. i best. -et, om barn (l. ungar l. unge). ”Tag vara på småttet!” .. (sade) han, i det han snafvade på ett litet barn som låg och kraflade på alla fyra. Callerholm Stowe 197 (1852).

γ)

motsv. LITEN 1 a δ, smeksamt l. förtroligt till l. om vuxen person, i sht kvinna; äv. ställt efter sitt huvudord, i sht i uttr. flickor små. Bellman (BellmS) 1: 33 (c. 1770, 1790; i pl. best., substantiverat). Lät oss ge våra små Mamseller / Vin och Sviskon och Carameller. Därs. 215 (c. 1775, 1790). Jag längtar med snaraste få omfamna mina små så älskansvärda föräldrar. LAlmquist i MoB 2: 38 (1791). Gräla nu inte, flickor små, sade hon med en sigh (till sina vuxna döttrar). Jensen Wagner Mann. 16 (1922). Jag blev alltid kär i mina sjuksköterskor ... De var för söta de små liven. Siwertz Tråd. 87 (1957).

δ)

i pl. (oftast best.) substantiverat, om övernaturliga väsen av liten kroppsstorlek (vättar, älvor o. d.) vilka enl. (i sht ä.) folklig uppfattning tänks bo under jord; äv. i uttr. de små under jorden. Palmstjerna Snapph. 1: 65 (1831). När blir stenen bunden, / Som hämd de små bereder, / Som drar den dem förargat / I djupet neder? Bååth GrStig. 36 (1889). Ha ”de små under jorden” gjort människorna något ont, är ”duve-ägg” (dvs. smällglim) det säkraste vapnet mot dem. Norlind SvFolkl. 90 (1911). År 1818, då hon (dvs. en kvinna i Värml.) bodde på den plats, där nuvarande Gustavsgruvan är belägen, såg hon ”många små”, som det heter. FoF 1914, s. 110.

ε)

i överförd anv., om ägare l. brukare o. d. av mark, anläggning, rörelse, egendom o. d., med tanken särskilt riktad på markens osv. relativa litenhet; ofta svårt att skilja från 4 j o. 5 a β; ss. förled i ssgr ss. SMÅ-BONDE, -FABRIKANT m. fl.

b)

om sak, motsv. LITEN 1 b; om ort o. d. äv. övergående i 4 a, med tanke på (liten yta o.) ringa antal invånare; äv. obetonat med förbleknad bet.; äv. ss. adv.: på ett sätt som kännetecknar ngt som är litet. Skära köttet i små bitar. Små och oansenliga stugor. Rocken var alltför smått tilltagen. G1R 4: 364 (1527; i superl. pl., om socknar). The små siö Städer Marstrand och Kongella. Svart G1 111 (1561). (Vi, dvs. allmogen,) hafwe .. samtyckt och bewilliget, at af them som smerste Hemman besittie, må vthtages i Cronones tienst, dugelige Karler til TiuguFemtusend Man. Försäkr. 20/12 1610, s. B 2 a. Anders Wingmark med sin Fru, / Peter Bredström med sin Kärsta. / Hej! gutår en sup ännu; / Den var af de smärsta. Bellman (BellmS) 1: 30 (c. 1770, 1790). Krusa smått, (dvs.) fint. Weste FörslSAOB (c. 1815). J vissnade små blommor, o! sägen, sägen mig, / Hvem suckade så tungt uti skogen? BEMalmström 6: 36 (1839). En omvänd kikare, som gjorde allting lustigt smått. Hallström Händ. 14 (1927). Han tog fram whiskyflaskan ur skafferiet, hällde upp ett halvt dricksglas och drack ur det i små klunkar. Gustaf-Janson ÖvOnd. 84 (1957). — särsk.

α)

i ordspråk o. ordstäv. Små foglar wärpa små ägg. SvOrds. C 2 a (1604); jfr a. Små Såår och fattigha Fränder, bör man intet förachta. Grubb 735 (1665). Små Grytor haa och Öron. Dens. 738. Små smulor äro och Bröd. Celsius Ordspr. 2: 28 (1709); jfr: Små smulor är också bröd, sa fan, slök en skräddare. Holm Ordspr. 299 (1964). Små brunnar äro snart östa. Rhodin Ordspr. 111 (1807). Små hugg fälla stora ekar. SvOrdspråksb. 80 (1865); jfr 4 a.

β)

sjöt. i uttr. små segel, om ett fartygs mindre l. lättare (för bruk högre upp i tacklingen avsedda) segel, småsegel; äv. (o. numera nästan bl.): reducerad segelyta, särsk. i uttr. (gå l. ligga o. d.) under l. för små segel. Natten tillbragtes under små segel för att följande morgon kunna utanför Start Point anträffa lotsens der kryssande kutter. Skogman Eug. 1: 14 (1854). (Sv.) små segel (bram- och öfverbramseglen) (fr.) les voiles hautes. Konow (1887). Ekelöf Ordl. (1898: ligga, gå .. för ”små segel”). SohlmanSjölex. (1955).

γ)

i sht bot. i benämningar på växter; särsk. i uttr. små blåklockor, om individer av arten Campanula rotundifolia Lin. (liten blåklocka), i sht förr äv. om arten; förr äv. i uttr. små borrar, (blå) klockor, vita klockor, se resp. huvudord; jfr LITEN 1 b β. Små Blååklocker. Franckenius Spec. B 1 a (1659; om arten).

δ)

(†) i pl., i uttr. små mil, om mil som är kortare än vanliga mil (jfr LITEN 1 b γ, MIL, sbst.1 c γ); särsk. liktydigt med: engelska mil. AOxenstierna 2: 532 (1622). HSH 6: 153 (1658). Brigthelmstone (dvs. Brighton) .. 60 små mil frå London. Wallenberg (SVS) 2: 134 (1769).

ε)

i fråga om bokstäver (jfr BOKSTAV, sbst.2 1 a) l. stilgrader o. d